news

Samtal med en död sångerska

Samtal med Anna Renzi tisdag 31/10-2017

Anna Renzi: Varför mig?

Elisabeth: För att du är en sån som sådana som jag känner nån slags band till. Du är liksom idéen om urbarocksopranen. Den som var beundrad för sin sceniska närvaro, sin magiska kraft i uttrycket och allt det där som vi önskar oss. Dessutom skrevs det dikter till dig där man också lovprisade din intelligens och stillsamma sätt. Vi vill också lovprisas.

A.R: Jag gjorde mitt jobb. Jag hade tur. Jag levde i en tid när konkurrensen var obefintlig för sådana som mig. Nu finns ni i hoptal. Sen dog jag när jag var lika gammal som du är nu. Jag hann inte bli gammal, gammal och trött. Jag var bara ung. En lovprisad ung människa…

E: Hur ska jag gå till väga med mitt projekt? Tycker du att jag är tokig?

A.R: Idéen om mig är just en idé. Du kommer ju aldrig komma åt mig. Jag är död sedan länge och bilden av mig blev tecknad i en tid när stora ord var för små. Det är breda och guldskimrande penselstråk. Att läsa om mig är nästan som att läsa ett horoskop – du finner alltid nåt som passar in i just ditt liv.

E: Men, hur ska jag göra?

A.R: Gör det. Gör det med allvar och dedikation. Sänd tankar till mig, försök höra vad jag säger till dig. Läs mellan raderna när du läser om mig. Läs.

E: Kommer du vara där?

A.R: Idéen om mig. Och nu menar jag alltså idéen om mig. Bilden av våra medmänniskor skapas alltid utifrån oss själva. Vi ser det vi ser i oss själva och vi hör det vi hör i vårt eget brus. Du hör och ser mig utifrån din tid och din ljudbild.

E: Det är väl självklart. Sånt pratar vi om hela tiden. Eller, vi borde prata om det. Om vi hade pratat om det mer, så hade vi kanske förstått varandra bättre, på riktigt, och inte tagit för givet att vi gjorde det.

Jag tänker på det jag hörde om Sara Bernhardts röst (så typiskt att jag inte skrev ner vem som sa det…). Att hennes röst, eller snarare deklamation, som skulle vara som ”träd i skogen”, stadig och fast, visade sig vara ganska gnällig. Musikalisk och flytande, men gnällig och inte alls tilltalande för våra öron. Är det kanske likadant med dig? Skulle vi har rörts till tårar av ditt agerande? Skulle din röst återklingat i våra stämband och känts som ett eko av våra röster? Eller skulle vi upplevt dig som en överspelande och överemotionell sångerska med dålig sångteknik?

A.R: Sara Bernhardts kom ju långt efter mig, men vi har det gemensamt att våra liv snördes ihop. Banden och valbenen tog andan från oss och lämnade oss utan inre stöd. På min tid fanns männen som kunde sjunga ljust som en kvinna, men som, i egenskap av sitt kön, slapp korsetten och därmed hade en helt annan tillgång till sin röst och sina andetag. De hade naturligtvis inte bara ett större register, men också en större kropp. Och så var det ju det här med kvinnor på scen. Visst fick vi vara där. I och med teatern hade vi ju fått en mer självklar plats i ljuset, inte en helt självklar plats och vår roll var omdiskuterad – vilken typ av kvinnor var vi egentligen..?

Tillbaka till min röst. Du vet ju att man inte jämnade ut registren så som ni gör idag. Bröströst var bröströst och huvudröst var huvudröst. Visst var det mer än så. Det var ju mycket mer än så… Behöver jag gå in på det? Det är ju inte vokalteknik du studerar, utan hur mitt skådespelar-prefix påverkade sången, scenen, livet.

Men först Sara Bernhardts och varför du kommer in på henne hela tiden. Det var väl insikten i att författaren (du måste verkligen gå tillbaka och finna henne) faktiskt förstod att hon inget visste. Rösten hon läst om och bildat uppfattning om lät helt annorlunda än den gjort i den fantasi hon fått utifrån texten om den. Så är det nog. Du kommer aldrig komma närmare mig än du är nu. Och det du kommer nära, är alltså en idé om mig. Och den idéen kommer inifrån dig själv. Det är alltså dig själv du kommer komma närmare.

E: Det blir många ord här, men det måste nog bli så. Ju fler ord jag skriver ner, ju fler av mina tankar får jag med mig. Tankarna flyger så fort.

Vad är det med dig som gör att man vill vara din bästa vän? Eller allra helst, vara dig? Vara en reinkarnation av dig?

A.R Jag kan ju vara i princip vem du vill. Och så framstår jag som en ytterst sympatisk person utan större divalater och ett mjukt och allvarligt sinne, en sån som många vill vara. Mitt utseende sägs inte mycket om. Allvarlig, är nog ordet. Inte alldaglig, men med ett ansikte som kunde förvandlas till vem som helst och hur som helst. In the blink of an eye. Hela jag framstår som en dröm. Dessutom var jag lovordad. Du vet, det skrevs en hel bok med dikter till min ära. En hel bok med dikter som prisade min talang och min begåvning. Vem vill inte ha det?

E: Det var visserligen en samling män som i hemlighet, Incognito, satt och mumlade och skrev ner sina idealvärldar…

A.R: Visst, men om de inte hade gjort det, så var det inte gjort. Bara fjantigt att blanda in dina egna moderna åsikter i bilden av mig. Du måste se bilden av mig på bakgrund av min tid.

E: Är det lite så att vi förstår varandra bara utifrån vår historia? Tänkte på det häromdagen när jag satt och såg på min blivande man. Att jag förstår honom inte så som han är just precis nu, men så som jag känner honom från igår, förra veckan, för tre år sedan. Och så som han speglas i mig.

Vi får aldrig tag på varandra, på riktigt, men ibland så kommer en våg av något som känns som en blixtrande förälskelse, som ett samförstånd.

A.R Ja, lite så. Gå och lägg dig nu.

 

anna Renzi

 

 

 

 

Anna Renzi (1620-1661). Operahistoriens första diva och stora stjärna. Hon var ”allting och ingenting” (Belgrano). Hon var hyllad för sin konstnärliga och vokala flexibilitet och för sin förmåga att gå ifrån den ena sinnesstämningen till den andra i löpet av sekunder (Schneider)

Hela mitt arbete är som en dialog med henne, för det var med henne det hela började när jag mötte henne, eller idéen om henne, i en produktion av Monververdis opera L’Incoronazione di Poppea i Köpenhamn 2012. Magnus Tessing Schneider (ass. research scholar) ville pröva ut sin då nya tes om att rollerna Octavia och Drusilla borde sjungas av en och samma utövare eftersom han menade att Anna Renzi gjorde dessa båda karaktärer i premiären 1641. Vi vet att Renzi sjöng Octavia (Schneider), men Schneider menar att en sångerska av hennes kaliber för det första inte skulle nöja sig med en roll som var hälften så stor som Poppea – hennes plats på scenen borde vara minst lika stor – och för det andra skulle en som var så firad för sin gestaltningsförmåga och sin stora spännvidd inte komma helt till sin rätt i en roll som är såpass endimensional som den (av goda skäl) bittra och hämndgiriga Octavia. Hon måste helt enkelt ha haft fler sidor att spela på scenen. Därför kom han till konklusionen att Anna Renzi rimligtvis borde ha gestaltat även den unga och sprudlande förälskade Drusilla. Magnus använde mig för att praktiskt utforska sina teorier och se om de gav mening. Och det gjorde det. Framförallt gav de mig mening. För mig, att få lov att ta på mig rollerna till två så olika karaktärer, betydde att jag fick använda hela mig. Det gav mig också idéen om att Anna Renzi kanske skulle varit som jag om hon levat idag, dvs en som uppenbarligen söker sig till ytterligheter. 

Jag tänkte mycket på henne efter produktionen. Jag vill så gärna gå djupare i idéen om henne och på så vis vidareföra min känsla av förankring i det dubbla, flersidiga. Det där med dubbelrollerna, det galna i ena sekunden och det ljuva i nästa, kändes så relevant för mig. Kunde jag ta in det i mitt arbete och virke som sångerska idag? Uppenbarligen identifierade jag mig med henne, så det fanns ju något där.

I ett tidigt stadium av mitt forskningsarbete fastnade jag för beskrivningen ”acting singer” (Rosand) som ofta beskriver Anna Renzi och några av hennes samtida på operascenen. ”Acting singer” är antagligen det vi idag kallar ”operasångerska”, men kan också ses som ett bredare begrepp än så – Anna Renzi ansågs  vara en lika stor skådespelerska som sångerska.  Hennes storhet som sångerska kom kanske just av hennes skådespelartalang (Schneider) och hennes förmåga att flyta in och ut av roller., känslor, tillstånd (Belgrano). 

Jag såg också länken mellan Commedia dell’arte och den tidiga formen för opera som både Anna Renzi och Monteverdi var en del av (Wilbourne). Kanske gjorde den tydliga teaterlänken att hennes roll som sångerska löstes upp och gav henne verktyg till att tydligare vara ”allt” i tillägg till att vara ”intet”.

För mig var upplevelsen att få gestalta ”allt” och ”inget” (Belgrano), stora känslor åt alla håll i en barockopera, där rollerna är stiliserade, och att få gå från sörjande till sprudlande i löpet av sekunder… Ja, det var faktiskt som att finna den, the missing link, saknade länken. Kanske  Att rent praktiskt få erfara att vi inte visste allt om uppförningspraxis och att nya tankar om det vi trodde att vi visste, faktiskt kan förändra livet till någon.

 

 

Belgrano, Elisabeth:‘Lasciatemi morire’ o faró ‘La Finta Pazza’: Embodying Vocal Nothingness on Stage in Italian and French 17th century Operatic Laments and Mad Scenes.  (ArtMonitor, doct diss no 25. 2011)  

Calcagno, Mauro: Signifying nothing. (The Journal of Musicology, Vol. 20, No. 4 pp. 461-497, 2003)

Rosand, Ellen Monteverdi’s Mimetic Art: L’Incoronazione di Poppea, (Cambridge Opera Journal 1 1989) 

Tessing Schneider, Magnus: Seeing the empress again (Cambridge Opera Journal / Volume 24 / Issue 03/ pp 249-291, 2012)

Wilbourne, Emily Seventeenth-Century Opera and the Sound of Commedia dell’arte (The University of Chicago Press, 2016)

This Post Has 0 Comments

Leave A Reply