Vad jag tänker på när jag tänker på det jag gör.
Tankar, känslor, som hela The otherness...."-arbetet egentligen bygger på.
Själva idéen till projektet - L’Orfeo med mig själv i alla roller!!! - var en sådan som kom som ett galet infall en kväll efter några glas vin. Ett infall som gjorde mig både skrämd och lycklig för att den kändes lika dela riktig som helt, helt fel. Och fel kan vara rätt. Att göra saker man inte kan, kan vara helt…
En stor del av processen som följt på tanken som slog ner den kvällen, har varit att förstå varför den överhuvudtaget kom och varför det är relevant att förfölja den.
Varning för djupt personliga och ensidiga reflektioner och påståenden som inte är förankrade någon annanstans än i mig själv och i min egen forskning!
Till att börja med vill jag säga att jag älskar att sjunga och jag har alltid älskat att sjunga nästan allt. Så länge jag kan och får sjunga… Jag tror att jag har valt dessa två ytterligheter just pga ytterligheterna och avståndet dem emellan, inte likheterna eller närheten. För en annan sångerska/musiker hade det kunnat vara senromantik och folkmusik, rock och gregoriansk sång, singer/songwriter och opera….
Jag och tidig musik
Jag började som ”barocksopran”, utan att veta om det. Jag tror att jag blev det när jag som 14-åring för första gången hörde Alice Babs sjunga Elizabethan love songs och hennes ljusa, klara röst kvittrade sig in i mina öron och byggde bo i mitt bultande tonårshjärta.
För mig var det en självklar start. Musiken och sättet den inbjöd att sjunga på, var så självklart för mig som 15-åring att det var som om jag alltid haft den hos mig; enkelheten, friheten, tidlösheten, öppenheten. Jag upplevde att jag kunde vara mig själv i musiken, utan att veta vad ”jag” lät som. Musiken satt redan i kroppen. Välbekant. Fast det var nytt, så kunde jag det. Som om det var samma musik min mamma sjungit för mig som barn. Det var nog inte bara musiken, utan just mötet mellan den musiken och mig. Vi rörde vid varandra.
Vad utmärker en s.k. barocksopran? Klar röst, inget, eller lite vibrato, lätt för ornament och koloraturer, en instrumental klang åt det gossaktiga hållet? Eller en teatral och uttrycksfull röst med kött och blod; en artikulerande textälskare som ser drama och affekt i varje ord? En som fraserar varje fras tillsammans med ord, rum och medmusiker?
Jag funderar lite över att man säger barocksopran, men inte barockbas… Man är Evangelist, men inte barocktenor? Varför har just sopranen varit den som fått barockprefixet?
Sättet att jobba på (och nu pratar jag igen utifrån min egen praxis) är både fritt och styrt av regler och frihet. Vi känner igen ramarna på stycket. Det kanske är en strofisk sång (Fint, då tar vi två verser, så gör du instrumentalt solo och så tar vi en vers till där jag improviserar en del.), eller en da capo aria (”långsammare tempo i b-delen och så crazy improvisationer i dacapodelen…”), eller en genomkomponerad motett med möjlighet för att verkligen gå in i textliga detaljer, frossa i fraseringar och ornament.
Att lära sig musiken är ibland som att lära sig prata engelska (lätt först och svårt sen). Tonspråket och harmoniken upplever jag ofta som självklar (iaf efter en eller två genomspelningar). Den baseras många gånger på repeterande basgångar (passacaglior, ciacconer osv) som på ett tidig stadium skapar igenkänning och ger tidigt ett ägarskap till musiken. Ägarskap som skapar frihet.
Sen har vi ju detta med normer… Om hur några tolkat trakatet på ett vis och några på ett annat… Jag går inte in på det nu och här.
Jag och ny musik
När jag sjunger nyskriven musik är jag olika från stycke till stycke. Varje nytt stycke är, för mig, ett nytt musikaliskt landskap vars karta jag ännu inte lärt mig, eller ett nytt språk med en ny grammatik.
Allt komponister har, i mina ögon, sitt eget språk och uttryck (eller, de bör kanske ha det). Jag måste lära mig att navigera runt bland alla ord och böjningar. De kanske påminner om nån annans, men är det inte. Ofta måste jag lägga om min teknik för att min röst ska kunna passa in i just det språket jag sjunger nu.
En utmaning med att sjunga ny musik är att många ser på rösten som ett instrument, inte som en del av människokroppen. Synen på rösten som ett instrument, som helst spelar utan vibrato, är förståelig, men problematisk eftersom det kräver av utövaren att man utgår ifrån rösten som utan gränser. Är man en utövare som gärna vill vara på lag med komponisten, känner lojalitet och vilja att tillgodose alla idéer, är det lätt att man sträcker sig för långt och faktiskt skadar sig.
Det är många höga toner i svag dynamik och lite vibrato. Ett recept på spända muskler och stämband.
Om jag gör för mycket av det komponisten tror att de vill ha, så blir resultatet bara en kopia av en disig idé som kanske fungerade inne i deras huvud en dag för längesen.
Det är en kamp, många gånger. Det är en kamp som består av ovilja att gå in i det okända. Av obekväma intervall. Av olika förståelse av tempi. Många gånger känner jag mig styrd långt över min vilja. Mitt enda vapen är då att lära mig musiken ännu bättre och ta över den, göra den till min. Först när den är min, så kan jag släppa taget, slappna av och göra musiken levande och angelägen. En kamp jag älskar.
Det finaste är att jag kan prata med komponisten. Vi kan sätta oss ner tillsammans och finna lösningar och tillsammans höra hur musiken (musiken!) bäst kommer fram. Ibland pressar jag mig extra hårt för att jag känner och håller av människan som skapat musiken jag får framföra, men ibland känns det så skönt när man får höra att en annan idé kanske är bättre ändå. Personen finns här! Vi kan kommunicera med ord.
Funkar det? Nej, jag får ont i halsen. Ja, men då löser vi det. Förresten står det riktigt i dina noter? Det ska vara fiss. Så bra det blev när du sjöng sådär! Gör det. Vad menar du här? Okej…
Samtidsmusikutövarsidan hos mig önskar djup och friktion. Jag vill ju att livet ska ställas fram i all sin svårighet, skönhet och komplexitet.
Så är det för mig. Svårigheten är det vackra. Att man inte behöver förstå allt.
Likheter/Olikheter:
När jag försöker beskriva mig själv som en som gör lika dela tidig musik som ny musik, får jag ofta till kommentarer om att detta ju är en väldigt vanlig kombination och att det måste många naturliga likheter mellan genrerna (källa: många samtal med varandra oberoende personer). Men är det så? Gör det det? Är det likheterna som drar bl.a mig till dessa ytterligheter eller är det olikheterna? Efter att ha letat och sett efter likheter i nästan 20 år märker jag att sökandet efter gemensamma nämnare hindrar mig i att vara mig själv där jag är. Som att jag sneglar mot där jag inte är, musikaliskt, just då. Som att jag inte låter mig vara ”Den andra mig”, utan en mix. Allt detta är såklart i mitt huvud, men det som startar i huvudet sätter sig snart i småmuskler, som blir spänningar, som blir störningar och blockeringar.
Kärnan är den samma: musik. Att förmedla den. Såklart ser jag många likheter: jag andas, luften får mina stämband att vibrera, min vilja att förändra människors liv - om så bara för precis nu-, min djupa kärlek till musiken och glädjen i att samspela med mina medmusiker. Samma. Känslan av att musiken är större än oss. Samma.
Men efter att ha känt på likheter i många år, började jag märka att detta sökande gjorde mig mer splittrad, för likheterna jag trodde jag sökte efter fanns inte där längre. Sättet att tillnärma mig notbilden är olika, vokalproduktionen är olika, samspelet fungerar olika, inövningsprocessen är olika, publiken, texten… Det är många parameter. Hur, vad och varför är något jag vill finna ut mer av.
Jag ser på notbilden och måste förstå den. Många gånger är det faksimil från originalnoterna, eller tryck från samma tid. Ofta noter som är vackra att se på. Mjuka, följsamma, liksom musikaliska. De lever på notlinjen. Noterna ser ut som konst. Tryckta eller skrivna för hand.
Så vackert som det kan vara, kan det också vara förvirrande att läsa, att dechiffrera, för det är svårläst. Raderna kan ha gått ihop, melodistämman och basstämman ligger inte på samma plats i takten. Handskrifterna kan vara fulla av personlighet och är vanskliga att tyda. Allt det där mänskliga. Vi kan inte fråga någon, för alla är döda. Vi kan bara tolka och försöka utläsa av kringelkrokarna och det sirliga.
Samma sak är det några gånger med notbilden jag får från nu levande komponister. Jag måste först tolka notbilden. Jag måste förstå just deras sätt att notera musik, deras tolkning av det de vill förmedla. Ibland är det handskrivet. Vackert, oftast. Lättläst, ibland. Mycket personlighet i legatobågar och sextondelsplaceringar. Idag använder de flesta notskriviningsprogram som Finale eller Sibelius. Man kan tro att tryckta noter och dataprogram ger mer lättlästa noter, men så är det inte alltid… Ofta blir slagen olika långa, ibland kan en halvnot se kortare ut än en åttondelsnot, om komponisten vill ha in väldigt många smånoter i andra stämmor samtidigt.
Jag har ett hörn i hjärnan till tryckta noter från 1600-talet och ett hörn till tryckta noter från 2000-talet.
Att det ibland är svårt att förstå materialet, rent konkret och sakligt. Man måste tolka, anteckna mycket och göra många streck för att visa var slagen är, binda ihop toner som hör ihop med varandra. Man skulle kunna kalla det ett pussel. Att få ihop bitarna så att de bildar en bild. Både en bild man kan se och, senare, göra musik av. Efter att bitarna är samlade och förståeliga, går vägarna isär och sättet att jobba blir helt annorlunda.
Många jag pratat med menar att sångklangen är liknande. Att den är ”instrumental”. Att man använder rösten som ett instrument på lik linje med t.ex en fiol. Här ställer jag mig undrande, för under barocken var det inte meningen att rösten skulle efterlikna instrument, det var instrumenten som skulle efterlikna sångrösten (ref). Sången, rösten, var utgångspunkten.
Att frasering, artikulation, precision för är viktigare än själva klangen är såklart en likhet, men hur vi , dvs jag, fraserar och artikulerar och är precis skiljer sig åt.
Kenneth (Karlsson, pianist) och jag jobbar med metronomen på för att få slagen lika. Fredrik (Bock, luta) och jag har det bäst när vi är lite emot varandra i fraseringen.
Vokalmusiken i början av barocken har, i mina öron, fler gemensamma nämnare med singer/songwriter traditionen och jazz än med samtidsmusiken, som den subtila friheten i timingen och frasering, improvisation och ornamentik.
Den allra största skillnaden är att Helmut Lachenmann lever och kan guida oss genom sina partitur, så vi vet nästan exakt hur han vill ha det. Monteverdi däremot är död. Det finns ingen förstahandsinformation och det är minst 15 generationer mellan oss idag och de utövare som uruppförde hans musik och ans musik har inte heller spelats kontinuerligt från hans dagar till idag. Vi måste/får/kan gissa oss fram till hur det kan ha låtit, men kommer att riktigt aldrig veta.
